Bredvid skrivbordet står en hel rad skor och stövletter,
samtliga med skyhöga klackar. Några
kommer från Prada, minst två par från Sergio
Rossi, de svarta i mocka med öppen tå är signerade
Pierre Hardy och stövletterna i hudfärgat
mjukt skinn kommer från Dries van Noten.
– Jag byter alltid om till högklackat när jag kommer till jobbet,
säger Martina Bonnier, som för dagen är klädd i jeans.
Hon har nyss kommit tillbaka till redaktionen från hektiska
visningsdagar i Milano, och innan dess var det herrvisningarna
i Paris. Utanför hörs bruset från Stockholms mest trafikerade
gata, Sveavägen. Atmosfären i det trånga kontorslandskapet
är koncentrerad. Här är produktionstakten hög.
– Jag har ett späckat schema. Det är ju inte helt enkelt att
göra tre tidningar. Och bara Guldknappen är som ett eget litet
företag, säger Martina Bonnier, som utöver att vara modechef
för Damernas Värld, DV Mode och DV Man nu också är aktuell
med egna boken Fashionista (Wahlström & Widstrand).
I boken tas vi med på en djupdykning i Martina Bonniers egen
exklusiva garderob och får hänga med på modevisningar och
dyrbar shopping. Vi möter stilikoner, lär oss klädvård och får
tips om hur man bygger upp en fungerande garderob. Men hon
avslöjar också sina misstag. Dit räknas bland annat en rumpkort
minikjol från Vivienne Westwood (Martina Bonnier var lite för
entusiastisk efter visningen, förklarar hon själv fadäsen).
Till pärlorna hör en chiffongklänning från Carin Rodebjer
som bars på en 50-årsfest, en svart ryggringad klänning från Alexander
McQueen som hängde med ut en natt i Palma de Mallorca
och så den egna brudklänningen, uppsydd av Pär Engsheden.
Martina Bonnier beskriver sig själv som modeprivilegierad.
Vilket inte är en underdrift. Mode är både hennes passion och
hennes profession. Hon läser allt om mode som publiceras och
kan inte nog betona vikten av att känna till modets historia
och det nödvändiga i att ständigt hålla sig uppdaterad genom
att plöja internationella modemagasin och följa visningarna.
– Många pratar om mode i termer av konsumtion. Jag är
egentligen ointresserad av att shoppa. Jag njuter av att bara vara
bland det här, säger Martina Bonnier samtidigt som vi kikar in i
ett litet rum där stylisten Robert Nordberg är i full färd med att
bringa ordning bland influgna aftonklänningar från Dolce &
Gabbana, YSL, Sonia Rykiel, Versace och Bottega Veneta.
Under klänningarna, som med nöd och näppe passar ett
midjemått på 60 centimeter, står rader av matchande skor. På
ett bord har det dukats upp accessoarer så dyrbara att man
nästan undrar varför ingen säkerhetsvakt finns på plats. Till
Martina Bonniers egna favoritmärken hör Prada, YSL, Burberry
Prorsum och så en hel del skräddarsytt från Pär Engsheden.
– Jag känner många som byter ut garderoben varje säsong,
själv säljer jag aldrig något. Mina kläder är min egen historia.
Att ”låta sy upp” ligger Martina Bonnier varmt om hjärtat.
Kanske har det sin förklaring i att familjen ägde företaget Stilmönster.
De där kuverten som innehöll gör-det-själv-mönster
och som pryddes av stiliserade modeteckningar föreställande
världsvana chica kvinnor. Men trots att hennes mamma var
både välklädd och duktig på att sy och alltid bar högklackat
under Martina Bonniers uppväxt tror hon inte att modeintresset
kommit med modersmjölken.
– Jag växte ju upp på 70-talet, och då rådde en tidsanda som
fick mamma att lägga band på sig. Hade hon varit ung
i dag, då hade hon utan tvekan varit mycket piffigare.
Nej, det är snarare arvet från den äldre generationen som
påverkat.
– Morfar hade skräddarsydda kostymer som höll i fyrtio år.
Han var alltid välklädd, mormor likaså. Det handlade inte om
någon direkt lyx utan om att det skulle hålla. Det var inte tal
om att slänga. Det är ett tankesätt jag gillar. Många kan tycka
att skräddarsytt är för dyrt och exklusivt. De ser inte att det
varar hur länge som helst.
I bokens förord säger Martina Bonnier att ”en fashionista är
en person som konsumerar mode som en livsstil. Men inte
enbart genom shopping; hon insuper och andas mode dygnet
runt. Jag är en sådan person, en fashionista som har moderadarn
på även i sömnen …”
I Martina Bonniers fall innebär det att exklusiva plagg
fyller åtta av hemmets garderober och att fingrarna pryds av
ett par gnistrande diamantringar vars värde motsvarar ett
fritidshus – med tomt kanske. Men om man nu inte har den
här radarn, och dessutom har en begränsad budget, hur gör
man då för att bygga upp en snygg garderob?
– Stil- och garderobsbyggandet är ett långsiktigt projekt.
Det är som med bantning. Låter du det inte ta tid så kommer
du inte att kunna upprätthålla det hela. Basplagg är alltid bra.
Modetvisten får du till genom att kombinera basen med accessoarer.
Lägg gärna krut på saker som väskor, skor och glasögon.
Små saker kan helt förändra en silhuett.
Att skaffa sig en förebild rent stilmässigt kan också vara en
bra väg till en väl fungerande look, tipsar Martina Bonnier.
Att välja en kvinnlig designer tycker hon är smart.
– Det är lättare för kvinnor att klä andra kvinnor, helt enkelt.
Ta Coco Chanel till exempel, som fått ett eget kapitel i boken,
jag tror inte en man hade kommit på det hon gjorde, kläder
som kvinnor för första gången kunde röra sig ordentligt i.
Själv behöver Martina Bonnier ingen förebild att luta sig mot
när det gäller att fylla på garderoben, men kände igen sig själv i
Marnis chefsdesigner Consuelo Castiglioni när de fick syn på
varandra i Milano. De hade samma lite reserverade kroppsspråk,
samma färger och samma storlek. Martina Bonnier är en
liten nätt kvinnlig 34. Kroppen håller hon i trim med träning.
– Jag tränar alla dagar jag kan. Är jag på resa blir det små
övningar på hotellrummet. För mig är träning inte en social sak,
utan något jag gör ensam. På redaktionen vet de att om de låter
mig gå i väg en timme och träna så kommer jag tillbaka och har
svar på alla de där frågorna som de inte fått besvarade tidigare.
PÅ RESORNA INGÅR förstås besök i exklusiva butiker. Ibland
vill någon väninna inte följa med in. De avfärdar idén med att
det inte går att handla där, det är för dyrt.
– Men det kostar ju inget att gå in och titta, och jag vill se!
Hantverket, det är så otroligt. Som en väska hos Louis Vuitton.
Eller vackra smycken. Bara att hålla det mot sin egen hud! Det är
som en konstupplevelse.
Allt som oftast stannar det inte vid att ”bara titta” för Martina
Bonniers del. Nu senast i Milano stod något glamouröst att
ha på sig till releasen av Fashionista på inköpslistan.
– Jag hade ingen tid på mig. Vart skulle jag gå? Folk förväntar
sig kanske att jag är klädd i YSL. Men Versace låg nära.
Varför inte en ”red carpet”-klänning en gång i livet? tänkte jag
och så fi ck det bli. Det var en extraordinär shoppinguplevelse.
Massor av klänningar provades, sömmerskor dök upp. Det
ooo-ades och aaa-ades! Och serverades champagne!
På redaktionen lyser dock champagnen med sin frånvaro.
Martina Bonnier ska gå i väg på ett möte och byter klackarna
mot bekväma platta skor.
– Jag går jättemycket, och då alltid i bekväma skor. Även för
en sann fashionista finns det gränser.