Jag räknade människor i t-banan

Artistlivet har sina sidor. En av dem är att omgivningen gärna betraktar en som lat. Fråga Stefan Sundström, vars tjugoåriga dotter arbetar i hemtjänsten och tycker att farsan är en bortskämd lyxlirare som kan sitta vid frukostbordet och läsa DN halva förmiddagarna.
– I hennes öron låter det löjligt när jag beklagar mig över mitt arbetes alla vedermödor. Och visst har hon rätt – fan vad bra jag har det, säger Stefan Sundström.
Men latar sig gör han inte. Åtminstone inte särskilt ofta. Det är bara det att hans arbetsschema inte är uppdelat i fyrtiotimmarsveckor, utan i perioder av intensivt arbete som följs av perioder av återhämtning inför nästa race. Som nu i höst, då han släpper sin nya platta Fabler från Bällingebro, följt av en lång turné tillsammans med bandet och Nina Ramsby.
– Jag har helt och hållet försörjt mig på musiken i tretton år. Men på något konstigt sätt identifierar jag mig ändå inte som en arbetande människa - trots att jag med tiden tagit över allt mer av arbetet runt plattorna. Den nya plattan har jag till exempel producerat själv.
– Men jag har inget vanligt lönearbete och det är jag glad över. Jag skulle må skitdåligt om jag var tvungen att gå till arbetsförmedlingen igen.

Stefan vet hur det är att stå på arbetsförmedlingen. Det lärde han sig redan som femtonåring, då han bestämde sig för att inte fortsätta på gymnasiet efter nian.
– Mina planer på den tiden handlade om att ha det soft, att hanka mig fram på ett halvtidsjobb och sedan lifta runt i Europa och spela gitarr på gatorna. Och på den tiden fanns det ju jobb för såna som jag.
Första jobbet, som ekonomibiträde på mentalsjukhuset Långbro, kändes för ruggigt, så Stefan skaffade snart ett nytt: Som trafikräknare - ett idag utdött skrå, vars uppgifter bestod i att räkna hur många människor som åkte tunnelbana.
Försedd med ett kollegieblock placerades Stefan på t-baneperrongen där han skulle hålla uppsikt över två vagnar i varje tåg som kom in och göra en uppskattning av hur många som satt i vagnen. Som omväxling fick han då och då sitta i spärren, där han tryckte på en knapp för varje förbipasserande.
– Ärligt talat var jag inte så himla noga, utan höll mig till min egen fuskideologi som gick ut på att överdriva antalet passagerare lite. Man ville ju stödja kollektivtrafiken...
Det låter inte som ett jobb varje femtonåring drömmer om, men Stefan minns det ändå med viss glädje:
– Oftast jobbade man tillsammans två och två och det var många kul människor man träffade där. Folk som varit ute och rest, musiker, konstnärer... Och snygga hippiebrudar i tjugoårsåldern som man fick dricka öl i Gamla Stan med efter jobbet. Det fick mig att känna mig vuxen.
Men SÅ kul var det inte att en karriär som trafikräknare lockade. Stefan bestämde sig för att gå gymnasiet ändå och började på vårdlinjen med inriktning på barn och ungdom. Han gick ut med bra betyg och fick genast jobb på ett daghem.
– Det var jättekul. På den tiden blev man enormt välkomnad som kille. Jag fick ha hand om föräldramöten och föräldrasamtal och sånt. Egentligen var jag nog mer kompetent då än jag är idag. Nu är det ingen som kräver att jag ska uppföra mig hyfsat. Jag är ju artist, jag kan gå ner på ICA och handla snus med sjalett i håret.